Jag har alltid tyckt att det är för enkelt att kalla det ett “samhällsansvar” att gå och rösta. I detta ansvar måste det väl ingå att man ska försöka göra ett informerat val, och att man försöker vara en konstruktiv kraft i den diskurs där folket väljer sina företrädare? Jag har därför satt upp ett 4-punktsprogram, till mig själv och till dig som läser, för att uppnå detta:
- Diskutera istället för att debattera. Målet i en debatt är oftast att “vinna”. Därför kan man – istället för att lyssna och reflektera – söka efter hål i “motståndares” argument, och förbereda sina kommande inlägg. En debatt kan även förutsätta att man har en genomtänkta positioner att debattera för, vilket man knappast har, då det faktiskt är komplicerat att tänka. Diskussioner, med ödmjukhet och öppenhet, kan vara mycket bättre lämpade för att uppnå högre förståelse – och att uppnå högre förståelse är en klok utgångspunkt i en konversation.
- Distansera dig från externa influenser. Stäng av nyheter och medieflöden, och tänk istället för att konsumera tankar. Skriv kanske några rader om dina reflektioner kring samhället, valet och din roll i det hela. Var även försiktig när du medverkar i grupper eller rör dig bland folkmassor, då det kan vara lätt att svepas med; att marschera i takt, att applådera i enighet, och att kommunicera i en ekande miljö. Individens integritet är ett motgift till detta. Att vi har rättigheten att rösta kan ses som en reflektion av individens suveränitet.
- Förstå att människor är mer lika än olika, och att vi kan dra nytta av varandras olikheter. Exempelvis tycks politisk inklination bland annat bero på delvis medfödda och stabila psykologiska personlighetsdrag: Liberala människor är generellt mer kreativa (trait openness to experience) och konservativa människor är generellt mer ordningsamma (trait conscientiousness). Båda dessa temperament giltiga; vi kan behöva nytänkande för att utvecklas, men också stabilitet för att implementera dessa idéer – på individnivå och på samhällsnivå. Visst är det smidigt att dela upp en konflikt i olika sidor, och kategorisera människor efter dessa sidor – där ens egen “sida” har “rätt” – men en sådan uppdelning tar inte hänsyn till individen och dess potentiellt värdefulla insyn.
- Fundera över följande: Individen – du – är den potentiella hjälten och anti-hjälten. Sovjetiska dissidenten Aleksandr Solzhenitsyn uttrycker detta bäst i min mening: “Linjen som skiljer gott och ont går inte genom stater, inte mellan klasser, inte heller mellan politiska partier – utan rakt igenom varje mänskligt hjärta”. Sällan har mina öron upplevt ord som klingar så äkta som dessa. Ytterligare påminner det mig om romerska kejsaren Marcus Aurelius ord: “… syndaren har en natur relaterad till min egen – inte av samma blod eller födelse, utan av samma sinne, och innehar en del av det gudomliga.” Besitter vi en “gudomlig” kraft att förvandla potential till realitet, som vi kan använda för att göra gott och ont?
Vi måste lägga vår tid och energi på något vettigare än att logga in på Twitter för att oändligt debattera främlingar om politik utanför vår zon av kompetens, uppdatera vår Facebookprofil för att oförtjänt flagga med en påstådd moralisk dygd, eller skapa onödiga konflikter hos familj och vänner som ett resultat av politiskt käbbel. Jag tror att samhällsansvaret är djupare än att lägga en röst vart fjärde år, och att det förutsätter ett ansvar över sitt eget liv. Jag hoppas att dessa förslag kan bidra till en något mer sansad och upplyst strävan efter ett bättre samhälle.
